Ensam i ett dygn
När kattfamiljen är borta dansar mamma på bordet...
eller snarare har skaparverkstad på bordet.
Jag fick ett dygn hemma, alldeles ensam, utan familj. Äntligen hann jag trycka ikapp lite tröjor till diverse nykomlingar i kompiskretsen, bada länge, glo på TV sent, äta fil till lunch (klockan 14) osv.
Det gick dock upp för mig rätt snart att det inte var så kul att vara ensam så jag fick med Iréne på middag och bio på söder. Vi åt på en creperia, såg Mamma Mia och kände oss unga och fria. :)
Jag insåg att jag inte varit själv så länge sen Ninja kom och inte heller sen pappa dog. Detta gick upp för mig när jag satt i bilen och helt plötsligt började gråta, till synes utan anledning. När man har två små barn blir det inte så mycket tid för sig själv, att bara tänka på sig själv och sina egna behov. Det är alltid någon som ska tas omhand, torka där, söva här, byta där, trösta här, leka där, uppmärksamhet till tusen på alla andra. Vem ska då ge uppmärksamhet till mamman ifråga, en mamma som förmodligen behöver lite extra "bry-sig-om" med all sömnlöshet, ryggont, gamla gravidfogar som fortfarande gör ont och extra magkilon som tär på självkänslan (och i det här fallet en ihärdig sorg över att barnen aldrig får träffa sin morfar).
Jo, pojkvännen/sambon/blivande mannen/pappan till barnen (ja, vad säger man när man inte är gift) som inte heller har någon tid över.
eller snarare har skaparverkstad på bordet.
Jag fick ett dygn hemma, alldeles ensam, utan familj. Äntligen hann jag trycka ikapp lite tröjor till diverse nykomlingar i kompiskretsen, bada länge, glo på TV sent, äta fil till lunch (klockan 14) osv.
Det gick dock upp för mig rätt snart att det inte var så kul att vara ensam så jag fick med Iréne på middag och bio på söder. Vi åt på en creperia, såg Mamma Mia och kände oss unga och fria. :)
Jag insåg att jag inte varit själv så länge sen Ninja kom och inte heller sen pappa dog. Detta gick upp för mig när jag satt i bilen och helt plötsligt började gråta, till synes utan anledning. När man har två små barn blir det inte så mycket tid för sig själv, att bara tänka på sig själv och sina egna behov. Det är alltid någon som ska tas omhand, torka där, söva här, byta där, trösta här, leka där, uppmärksamhet till tusen på alla andra. Vem ska då ge uppmärksamhet till mamman ifråga, en mamma som förmodligen behöver lite extra "bry-sig-om" med all sömnlöshet, ryggont, gamla gravidfogar som fortfarande gör ont och extra magkilon som tär på självkänslan (och i det här fallet en ihärdig sorg över att barnen aldrig får träffa sin morfar).
Jo, pojkvännen/sambon/blivande mannen/pappan till barnen (ja, vad säger man när man inte är gift) som inte heller har någon tid över.
Kommentarer
Postat av: Karin med mexarna
Hej där! Det är då på tiden att jag ger mig till känna på din eminenta blogg. Och ett så här fint inlägg måste jag ju bara kommentera. Det träffade någonstans mellan maggrop och hjärta. Så här är det ju! Man har så fullt upp att när man väl får ledigt så pyser gråten ut. För att man aldrig ens hinner tänka på det som är jobbigt i livet. För att man har så mycket lycka att det är svårt att ta in. För att man inser att lyckan är så sårbar. Jag bölade mig igenom Mamma Mia förra veckan. Alla andra gapflabbade. Hade liksom inte bölat på ett tag så det var en del som skulle ut. Stor kram till dig!
Postat av: Annika
Och nu bölar jag... kram
Trackback